Susanna Pettersson:

FINSKA KONSTFÖRENINGEN UTDRAG UR DESS HISTORIA

I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet började det hända på det europeiska konstfältet. Konsten nådde nu inte enbart överklassen utan också de övriga samhällsskikten, inklusive arbetarna. En orsak var upplysningsideologin, som inspirerat till organisering av konstfältet, och i dess namn gick man medvetet in för att göra konsten tillgänglig för den breda allmänheten. Nya samlings- och museityper började bildas, konstsamlingar öppnades och konstföreningsrörelsen spred sig i synnerhet i det tysktalande Europa.

I Finland var situationen dock länge en annan än på kontinenten eller i Storbritannien. Landet hade inga offentliga samlingar och alla former av kulturella initiativ var beroende av privat intresse. Tidningsmannen och författaren August Schauman menade att man på 1830-talet inte hade samma möjligheter som senare [1892] att delta i olika föreningar med litterära, musikaliska, samhälleliga, moraliska eller välgörenhetsanknutna syftemål, att höra kringresande predikanter, det fanns inga skridskoklubbar, inte ens små syföreningar eller läsecirklar — däremot ägnade man sig åt så kallat umgänge, och det i mycket stor omfattning. (Schauman 1967 [1892 — 1894, 61]. Situationen blev något lättare sedan Suomen Kirjallisuuden Seura grundats 1831 och Finska Konstföreningens verksamhet kom i gång 1846.

 

KONSTFÖRENINGENSRÖRELSENS URSPRUNG I DET TYSKTALANDE EUROPA

Konstföreningarna uppfattades som den nya tidens konstmecenater, vilkas uppgift var att stödja sin tids konst och konstnärer, medan de förmögna samlarna i allt högre grad koncentrerade sig på gammal konst. Karakteristiskt för konstföreningsrörelsen var att den stödde levande konstnärer i det egna landet, vilket innebar att stödja den nationella konsten och stärka landets egen kultur.

Enligt den gamla vedertagna tolkningen kan konstföreningsrörelsens begynnelse härledas till konst- och konstindustriföreningen i Karlsruhe, som grundades 1818 på initiativ av målaren och professorn Karl Ludwig Frommel. I Norden landade rörelsen först i Köpenhamn, där man organiserade sig 1825. De första försöken i den riktningen hade gjorts redan 1818, det vill säga samtidigt som i Karlsruhe.

Till Sverige, Norge och Finland kom konstföreningsideologin på 1830-talet. I dess kölvatten bildades Stockholms Konstförening 1832 och Kunstforeningen i Kristiania (Oslo) 1836. Typiskt för rörelsen var att sedan moderföreningen grundats i ett land föddes flera nya föreningar som stod i samarbete med varandra. Längst gick man i Norge, där man skapade ett konstföreningsnätverk som i förhållande till invånarantalet var det tätaste i Europa.

 

FINSKA KONSTFÖRENINGENS VERKSAMHET KOMMER I GÅNG

Idén att grunda Finska Konstföreningen framfördes första gången offentligt 1834. I bakgrunden av konstföreningsprojektet verkade en krets av universitetsmän och bildade personer som aktivt deltog också i en rad andra kulturprojekt. Tanken fick inte tillräckligt stöd den gången och projektet ledde inte till åtgärder.

Orsaken var också uppenbar: konsten hade inte ännu fått någon större betydelse för den bildade klassen i Finland. Enligt Johan Jakob Tikkanen var konstens uppgift i Finland inte att fylla behov (som i det övriga Europa), utan att skapa dem. Finländarna hade vant sig vid att inreda sina hem, beställa altartavlor till kyrkorna och låta måla porträtt av sina familjemedlemmar, men förhållandet till konsten var formellt. Den uppfattades inte som en njutning utan som något att dekorera med. Zachris Topelius dristade sig rentav att påstå att de enda målningar som finns i landet sitter på gardiner och tapeter!

Situationen förändrades på tio år och förutsättningarna för att ta emot konst ökade. Finska Konstföreningen bildades 1846 och i dess styrelse invaldes de främsta experterna inom landets förvaltning och ekonomiska liv samt representanter för vetenskap och konst. Konstföreningens mål var enligt stadgarna att utveckla kännedomen om bildkonst och skapa förutsättningar för elementär utbildning i konst med stöd av de medel som medlemsavgifterna inbringade.

Föreningen mottogs med jubel, såsom doktorn och länsläkaren Wolm. S. Schildt låter förstå i sitt brev från Jyväskylä i maj 1846: ”Varje mera bildad finländare har säkert med jubel tagit del av nyheten att en Konstförening bildats i Helsingfors. Även vi har nåtts av glädjebudskapet. […] För att i någon liten mån främja det vackra syftemålet skulle även jag ödmjukast be att få bli medlem i Finska Konstföreningen.”

Protokoll 25.4.1846

 

HÄRSKARE ÖVER KONSTLIVET

Kanaliseringen av verksamheten gick ut på att upplysa medlemmarna, arrangera konstverkslotterier, organisera konstundervisningen och senare även att förkovra en konstsamling. I detta avseende skilde sig Finska Konstföreningen från de andra konstföreningarna: ingen annan konstförening i Europa hade ett så brett verksamhetsfält, definierat av lokala behov. Enligt den gängse modellen arrangerade konstföreningarna bara lotterier och utställningar, eftersom det redan fanns både samlingar och institutioner för konstutbildning.

Att Konstföreningen övertog detta omfattande verksamhetsfält innebar också att makten koncentrerades hos den. Finska Konstföreningen skapade i ilfart de grundläggande strukturerna för ett konstfält och kunde därmed härska över hela fältet, från konstnärernas utbildning till utökningen av konstsamlingen. Föreningen köpte konst till lotterierna och senare även till samlingen, arrangerade utställningar, valde konststuderanden, delade ut pris, beslöt om bidrag till konstnärerna, bestämde vilka tryckta konstverksbilder som skulle spridas i hela landet och uppträdde också regelbundet i tidningsspalterna. Zachris Topelius menade att föreningen lyckades skapa Finlands konst av nästan ingenting. (Topelius 1998 [1923], 130.) Nätverket nådde alla nivåer av verksamheten och innebar i praktiken att Konstföreningen kunde mata ut den ”rätta” konstuppfattningen över hela landet.

Då och då drömde man i föreningen också om ett ”konstmuseum” eller ”målningsgalleri” där mästerverk ur den europeiska konsten skulle sprida konstens budskap. Nils Abraham Gyldén, lektor i grekisk och romersk litteratur, beskrev hur ”mina tankar hvilade på det med hvarje år tillväxande målningsgalleriet och på de ljufva dofter, hvika söderns skönaste blommor komme att sprida i vår höga nord”. Han drömde om de bästa verken av Correggio, Leonardo da Vinci, Guido Reni, Murillo och andra stora mästare. I realismens namn insåg han dock att man måste nöja sig med välgjorda kopior. (Gyldén, 1868, 55).

Åsikterna om att eventuellt grunda en samling var många, och diskussionen för och emot pågick i ett par årtionden. Under tiden förvärvade Konstföreningen konst till Ritskolans modellsamling och lät skolans elever måla kopior av den västerländska konstens främsta verk. Officiellt upptogs förkovrandet av samlingen i Finska Konstföreningens program 1868. Sin status som museisamling fick den strax efter inflyttningen i Ateneumbyggnaden, som invigdes 1888.

 

VERKSAMHETENS NYA INRIKTNING

Flyttningen till Ateneum var en betydande milstolpe i Konstföreningens verksamhet, som nu blev synlig både nationellt och internationellt. Föreningens ställning som härskare över bildkonstfältet hade emellertid samtidigt börjat vackla. Konstnärerna kom allt oftare med kritik mot vad de uppfattade som föreningens reaktionära linje. Konstföreningens förvaltning låg i händerna på förtroendemän som Akseli Gallen-Kallela.

Situationen tillspetsades hösten 1933, då en skara finskspråkiga konstnärer och konstvänner utpekade Finska konstföreningens ledning som en fästning för den svenska konsten, ur vilken finnarna systematiskt uteslutits. I deras kommuniké konstaterades att ”en finsk konstnär helt enkelt inte kommer någonstans utan att möta — och snava över — svenskarna”. (Ajan Suunta 23.10.1933). Striden leddes av skulptören Felix Nylund, och Konstföreningen beskylldes också för att trampa på medlemmarnas rättigheter. Enligt protesten bestod medlemmens rätt i ”att betala medlemsavgift och lita på turen i lotterierna”. (FKF:s årsmötesprotokoll 10.3.1936). Annat dög den inte till.

Konflikten utmynnade i en stadgeändring och i beslutet att Finska Konstföreningen avstår från konstsamlingen och ritskolan. För förvaltningen av dem grundades Stiftelsen Finlands Konstakademi. Stiftelsen tog hand om samlingen från 1939 ända till 1990, då samlingen förstatligades.

När Konstföreningen avstått från samlingen och skolan kunde den koncentrera sitt stöd direkt på konsten och konstnärerna, såsom seden var på kontinenten. Konstlotteriet, belöning av konstnärerna och utställningarna blev nu de centrala områdena i verksamheten. De nya stadgarna stipulerade ju att föreningen skall försöka förverkliga sitt syftemål genom att i första hand: köpa konstverk, främst av inhemska konstnärer; arrangera konstutställningar och föredrag; dela ut pris, bidrag och stipendier; främja utgivning av konstlitteratur samt arrangera årliga konstlotterier. Föreningen vill också på andra lovliga sätt stödja och främja bildkonsten i Finland och intresset för den. (Protokoll för FKFs vårsammanträde 25.5.1938).