Många är de konstvänner som hittade ny konst till sitt hem på Pirkko Salminen-Kilpeläs försäljningsevenemang. Evenemanget var ett resultat av ett berörande händelseförlopp, och intäkterna donerades till Finska Konstföreningen.
En lördag i september kunde man i Hermanstad i Helsingfors se en lång slingrande kö. Det var människor som köade för att hitta konst till sitt hem eller som gåva. I Teatteri Toivos lokaler ordnades ett evenemang för försäljning av bildkonstnären Pirkko Salminen-Kilpeläs (1934– 2020) verk. Evenemanget arrangerades av konstnärens dotter Kanerva Kilpelä och konstvännen Venla Anttila.
På evenemanget med titeln Toivoa taiteelle (Hopp för konsten) såldes konst för över 15 000 euro. Intäkterna donerades till Finska Konstföreningen, som använder beloppet till att stödja unga konstnärer.
Berättelsen bakom evenemanget är av något ovanligt slag. Det berörande händelseförloppet började i vintras då Venla Anttila, som sedan barnsben hade attraherats av konst, för första gången besökte Helsingfors konstnärsgilles artotek. Där fångades hennes blick av Pirkko Salminen-Kilpeläs verk Parkdag (2018).
”Där fanns tusentals verk framme, vi bläddrade i dem och plötsligt stötte jag på det här. Jag visste i samma sekund att det här är det! Det var fullständigt obegripligt. Jag vill jämföra det med en förälskelse. Just det är det fina i konsten, hur den kan framkalla sådana känsloreaktioner, för envar på sitt vis”, berättar Venla Anttila.
Pirkko Salminen-Kilpelä
Anttila skrev ivrigt om verket också på Instagram. Det noterades av konstnären Pirkko Salminen-Kilpeläs dotter Kanerva Kilpelä, som just då letade efter lämpliga donationsmål för sin avlidna mors konst.
”Min mor somnade bort strax före midsommar, och jag visste inte vad jag skulle ta mig till med all denna konst. Det var en kolossal mängd verk, flera tusen skulle jag tippa, från femtiotalet framåt. Men konst är avsedd att visas, inte att lagras”, säger Kilpelä. ”Min mor hade själv tidigare donerat sina verk bland annat till hospicehem, och jag funderade om det kunde finnas även andra platser där hennes verk kan sprida glädje. Jag började mejla föreningar och tänkte att det säkert lönar sig att bifoga några bilder. På webben stötte jag på denna speciella bild där en ung entusiastisk kvinna står på en soffa med min mors verk.”
Kilpelä kontaktade Anttila och frågade om hon skulle vilja ta emot verket som en donation. Hon böjd också in Anttila på besök till moderns ateljé där hon kunde se flera verk.
”Kanervas gest, att donera verket till mig, berörde mig djupt. Inte skulle hon ju ha behövt ge det åt mig. Tanken att någon vill ge någonting åt en annan för att det bringar glädje var verkligt rörande. Efter allt detta känns verket än mer magiskt. Ibland bara sitter jag och glor på den här tavlan. Den har nog blivit mig väldigt kär.”
Anttilas idé initierade ett evenemang för välgörenhet och försäljning som genomfördes på frivilligbasis på en månad.
”Jag blir så rörd av konst att jag inte skulle stå ut med tanken att verken nu finns i något lager. Redan på väg till ateljén tänkte jag att om det faktiskt finns hundratals verk så måste nog någonting göras. Jag tog upp frågan på sociala medier och började ta reda på hur ett sådant här välgörenhetsevenemang kunde ordnas. Väldigt många tog kontakt; det var uppenbart att många hade berörts redan i det här skedet. Folk började rentav erbjuda sina källare som utställningslokal”, utbrister en glad Anttila som har närmare 20 000 följare på Instagram.
Till slut blev det Teatteri Toivo som kunde erbjuda en tillräckligt rymlig lokal. Välgörenhets- och försäljningsevenemanget Toivoa Taiteelle – Pirkko Kilpelä-Salminen väckte enormt intresse på Facebook och lockade omkring femhundra besökare.
”Vi sålde säkert omkring 1 500 verk. Det riktigt ilade av välbehag då jag såg också så många unga, somliga kanske för första gången på en tillställning för konsthandel. Det var helt otroligt! Stämningen var nästan andäktig. Emellanåt stannade jag bara upp, stod och tittade. Jag har kanske aldrig upplevt något liknande. Det var också fint att se hur människor genomfors av samma känsla som jag hade fått där i artoteket, att de tycktes hitta precis sina egna verk. Det var så otroligt att bevittna”, berättar Anttila.
PIRKKO SALMINEN-KILPELÄ Lång resa (2016), akvatint och etsning
Kanerva Kilpelä tror att hennes mor skulle ha blivit väldigt tagen av allt detta. ”Hon gjorde konst hela sitt liv, men fick aldrig någon större publikframgång fast hon hade tiotals utställningar runtom i världen, den sista så sent som förra hösten. Jag besökte själv evenemanget tillsammans med min dotter, och vi tittade från läktaren hur entusiastiska människorna var. Där kunde vi se och uppleva den varma stämningen och uppskattningen. Det betydde verkligt mycket för mig, och också för mamma där någonstans, vill jag tro. På det här sätter fick hon ett värdigt avsked.”
Idén att skänka intäkterna från försäljningen till Finska Konstföreningen fick Kilpelä och Anttila samtidigt.
”Vi fick båda samma idé när vi chattade om ämnet. Jag tror att vi föreslog Finska Konstföreningar i var sin chatbubbla, innan vi ens hade hunnit se varandras”, minns Kilpelä.
Salminen-Kilpeläs verk och berättelsen kring dem har berört många människor. Kilpelä berättar att hon efter evenemanget har fått rörande meddelanden i anslutning till verken. ”Många har berättat att de precis flyttat in i sitt första gemensamma hem och att de ännu inte hunnit skaffa mycket annat än de här tavlorna. En skulle rentav köpa en ny soffa som matchar tavlan!”
Även för Venla Anttila var projektet väldigt viktigt. ”Också för mig själv har det varit ett helt otroligt projekt, och jag är supertacksam för att ha fått vara med. Det goda föder gott, det tror jag helt och fullt. Om man ser en plats där man kan göra gott så ska man gripa chansen. I det här projektet fanns bara vinnare. Det har varit osannolikt kraftgivande att märka att någonting sånt här är möjligt!” •
Denna artikel har publicerats i Finska Konstföreningens medlemstidning 2/2020.
Text: Katri Salmenoja och Lotta Nelimarkka
FOTO: Kanerva Kilpeläs bildarkiv
Comments