Edvard Richter-resestipendierna förvandlas i år till Signe Tandefelt-stipendier. Signe Tandefelt (1879–1943) var en konstnär och kritiker som 1912 började arbeta som bildkonstkritiker på Nya Pressen. Fem år senare, 1917, flyttade hon till Hufvudstadsbladet där hon jobbade som kritiker ända till sin död 1943. Tandefelt hade studerat bildkonst på Finska Konstföreningens ritskola och målat reproduktioner av märkespersoners porträtt åt Helsingfors stadsmuseum.
Litteraturnämndens ordförande Asko Mäkelä. FOTO: Katri Salmenoja
Konsthistorikern Rakel Kallio beskriver Signe Tandefelt som en korrekt men sträng kritiker. Hon tycktes vara mån om att hålla distans till det hon skrev om, vilket gav hennes texter en objektiv och vederhäftigt prägel. På sina utrikesresor intresserade sig Tandefelt för den dåtida samtidskonstens fenomen. Samhällspolitiskt hörde hon till det framstegsvänliga lägret. Tandefelt uppskattade konstnärens omutliga ärlighet gentemot sin egen uppfattning. För att konstnärens kreativitet ska utvecklas krävs arbete, arbete och åter ihärdigt arbete, löd ett av hennes standardråd.
Signe Tandefelt-stipendierna till konstskribenter och Edvard Richter-priset uppmuntrar kritiker och bildkonstskribenter att skriva om konst på ett klart och begripligt sätt och samtidigt berika konstdiskursen.
Signe Tandefelt-stipendierna söks i början av hösten enligt Finska Konstföreningens anvisningar. Stipendierna delas ut i början av december. Samtidigt offentliggörs också Edvard Richter-prisets mottagare. Förslag till mottagare av det kan lämnas in ända till slutet av oktober. Litteraturnämnden följer också själv aktivt konstfältet och premierar viktiga fenomen med hedersomnämnanden. Medlemmar i nämnden är konstnär Johanna Lecklin, kritiker Sini Mononen och kritiker Asko Mäkelä som ordförande.
”Bildkonstkritik och skriftställeri om konst är i bästa fall en form av inspirerande och nydanande tänkande som öppnar vägar in i konstens värld.” Asko Mäkelä
Rabbe Enckell gjorde 1922 en rolig målning, Kritik, där två av den tidens uppburna kritiker, Signe Tandefelt och Sigrid Schauman, studerar en målning på Enckells debututställning medan han själv förskräckt ser på. På den tiden kritiserades unga konstnärer i stränga ordalag, i pedagogiskt anda. Även Tandefelt konstaterade att de unga har brister som de själva inte förstår. För hundra år sedan, på 1920-talet, ansåg många att unga konstnärer var alltför skygga. Influenser söktes hellre på museer än på gallerier där färska samtidsfenomen visades – och detta även på utrikesresor. Att så skedde är dock förståeligt: de flesta konstnärer hade bristfälliga språkkunskaper, och på de inhemska museerna sågs berömda mästares verk sällan. Det som var vardag för Parisbon var ett mirakel för den som kom från Nurmes. Vår tids unga konstnärer är i en fullständigt annan situation vad gäller såväl influenser som tolkning av samtidskonsten. Dock har konstkritiken även idag en viktig uppgift i att följa nya fenomen och öppna upp dem för publiken. Verket på bilden: Rabbe Enckell, Kritik (Signe Tandefelt, Sigrid Schauman, Rabbe Enckell), 1922. FOTO: Stella Ojala / Amos Rex.
Asko: ”Vi har pris i Finland som belönar konstböcker för deras grafiska form. Finska Konstföreningens Signe Tandefelt-stipendier och Edvard Richter-priset beviljas uttryckligen för det skriftliga innehållet, priset går till skribenten. Skribenter som under de senaste åren fått Edvard Richter-pris är till exempel Nina Kokkinen, som skrivit om esoterisk konst, den mångsidiga kritikern Helen Korpak samt Harri Kalha, som levandegör konsthistorien i sina texter. Det som förenar dem alla är ett rikt språk och en förmåga att tänka på bilden ur flera perspektiv. I bästa fall är bildkonstkritik och skriftställeri om konst inspirerande och nydanande tänkande som öppnar vägar in i konstens värld.”
Sini: ”Förutom den traditionella pressen har vi också i Finland sett nya webbtidningar och konstnärskollektiv växa fram där man skriver om bildkonst. Av dem har Finska Konstföreningen uppmärksammat bland annat Edit-media, Seiskan pojat, sällskapet för biokonst och arbetsgruppen Sorbus.”
Johanna: ”Också texter skrivna av bildkonstnärer har prisbelönats då texten har utgjort en väsentlig del av verket. Bland de prisbelönta kan nämnas performancekonstnären Seppo Salminens roman om en bildkonstnärs utveckling samt fotografen Maija Tammis och visuella historieberättaren Ville Tietäväinens gemensamma utställningskatalog, som också fungerar som en självständig konstbok.”
”En skribent som skriver om bildkonst är förutom bildkonstnären den enda som försvarar bildkonstens rätt att existera.” Johanna Lecklin
Prisbelönta böcker 2020. FOTO: Katri Salmenoja
Asko: ”Tidigare var det i viss mån förvillande att både priset och stipendierna bar Edvard Richters namn. Det var en orsak till att resestipendierna nu döptes om till Signe Tandefelt-stipendier. Coronapandemin gjorde slut på resandet, och det var ett lämpligt ögonblick att ändra kritikerstipendiernas natur från blotta rese- till projektstipendier så att de sökande själva kan besluta för vilket slags projekt de söker stipendiet. Att resa kan fortsättningsvis vara en del av projektet eller själva projektets syfte. Kritiker ska ha kännedom om internationell bildkonst och se ett brett utbud för att bättre kunna ställa den inhemska konsten i relation till internationella fenomen.”
Johanna: ”En skribent som skriver om bildkonsten är förutom bildkonstnären själv den enda som försvarar bildkonstens rätt att existera. Konstkritikern väljer ut de konstnärer och fenomen som uttrycker någonting essentiellt i samtidskonstens utveckling. Båda är i samma situation: de är intresserade av bilden, men ingendera har ett uttömmande svar på frågan vad en bild är.”
”För konstskribenten är det viktigaste att skapa en diskussionsmiljö där bildkonsten har tillräckligt utrymme att förändras – kritikerns uppgift är att verbalisera även nya strömningar inom konsten.” Sini Mononen
Asko: ” Den amerikanske konstnären Barnett Newman skrev på 1950-talet satiriskt att estetiken betyder lika mycket för konstnären som ornitologin för fåglarna. Som jag ser det har ornitologerna dock också gjort tusentals utrotningshotade fågelarter kända och räddat dem från att försvinna ut i det okända. Det gör också kritikerna åt konstnärerna.”
Johanna: ”En kritiker kan rädda konst som annars skulle glida bortom det synligas sfär. Då Finska Konstföreningen namngav stipendierna efter Signe Tandefelt ville man betona att hon var en krävande och även fruktad kritiker. Hon var mån om att motivera sina ståndpunkter och ville framför allt uppmuntra konstnärerna att förkovra sig i sitt värv. Liksom en ornitolog följde hon också sin tid, urskilde stilarter och lyfte fram individer.”
Sini: ”För konstskribenten är det viktigaste att skapa en diskussionsmiljö där bildkonsten har tillräckligt utrymme att förändras – kritikerns uppgift är att verbalisera även nya strömningar inom konsten. En duktig konstskribent förhåller sig fördomsfritt till det nya och förmår beskriva konstens föränderliga fenomen.” •
Signe Tandefelt-stipendierna kan sökas 1.8–30.9.2021 via e-tjänsten. En länk till blanketten läggs ut den 1 augusti här.
Konsthistorikern Rakel Kallio har forskat i Signe Tandefelts produktion i sina undersökningar Suoraan asiaan – piirteitä Signe Tandefeltin kriitikontyöstä (Rakt på sak – särdrag i Signe Tandefelts kritikerarbete) (Kirjoituksia taiteesta 2: kuvataidekriitikkoja, taide-elämän vaikuttajia ja valistajia, Valtion taidemuseo, 1998) samt i sin artikel Tärkeintä on olla vakava (Det viktigaste är att vara seriös) (Synteesi 1–2, 1987). Kallio bedömer också Edvard Richters arbete som konstkritiker.
Comments