Finska Konstföreningens Hederspris 2021
Raimo Reinikainen (f. 1939) från Väätäiskylä i Mellersta Finland har varit konstnär redan i sju decennier, allt sedan 1966. Han började som en pionjär inom popkonsten, och att också skriva om konst blev vid samma tid viktigt för honom. Reinikainens verk kunde beskrivas som poetiska. Den mänskliga beröringen, det spår konstnären lämnar, är starkt närvarande. Bilderna tar form genom små element i en robust men mycket sensibel komposition.
RAIMO REINIKAINEN Hav, 1968, trä, olja, alkydfärg, fotografi, gouache, akryl, målade skruvar, 48 x 54 x 12 cm. FOTO: Rune Snellman
Reinikainens uttrycksformer är teckning, måleri och grafik. Tusch, vattenfärg och pastell – Reinikainen åskådliggör på ett fint sätt alla de möjligheter som dessa ofta förbisedda tekniker erbjuder. I synnerhet teckning är viktig för honom. Hans lärare Tapani Raittila bidrog till den respekt Reinikainen idag hyser för teckningar och akvareller. Som han ser det har akvarellens prestige överlag stigit. Förr sågs en akvarell blott som en skiss till det egentliga verket.
Efter den tidiga perioden med klara färger började Reinikainen göra teckningar i mycket litet format. Om dessa spröda blyertsverk utbrast matematikläraren Jukka Hakalehto: ”De går ju inte ens att urskilja.” Reinikainen berättar om hur han tillsammans med Hakalehto funderade om vi efter färgerna längre ens förmår se blyertspennans spröda spår. Reinikainen uppskattar privata samlare, sådana som Hakalehto. En annan, forskaren C-J af Forselles, var mycket viktig för Reinikainen som besökte honom varje gång han kom till Helsingfors. ”Det var fint att lära känna äldre människor i branschen. Forselles var en anspråkslös människa med betydande kunskap om den abstrakta konsten.”
Raimo Reinikainen målar på Koivusaari, Haapamäki, 2017. FOTO: Tarja Reinikainen
Raimo Reinikainens verk utgår från naturintryck. Själv säger han dock att han målar naturen via konsten. ”Måla det du inte kan se”, lyder grundvalen för hans sätt att arbeta. Bildkonstens historia blir synlig i hans verk. Han betraktar naturen på samma sätt som Cézanne, vilket var viktigt i undervisningen vid bildkonstakademin. Reinikainen berättar om hur man besökte Moderna Museet i Stockholm för att se Wassily Kandinskys verk. Också utställningen av Paul Klees konst på Ateneum under första studieåret var viktig.
Med Albert Camus’ ord beskriver Reinikainen det slags konst som är viktig för honom själv: ”Ett sant konstverk är ett sådant som berättar mindre.” I Reinikainens verk har mindre alltid varit mer. Det lilla formatet är naturligt för honom, ty storlek är någonting personligt. Han målar landskap ute i naturen och moln i sin ateljé genom fönstret. ”Jag målar på konstens vis. Snabba intryck. Små arbeten.” I sina nya verk i serien Tulipuu (Eldträd) refererar Reinikainen till konstnären Alexander Lauréus, eftersom han ville lyfta fram denna fina konstnär. I synnerhet de små intima verken från Lauréus ungdom med ljuset från eld som motiv ligger Reinikainen varmt om hjärtat.
RAIMO REINIKAINEN Ur serien Eldträd (A. Lauréus' eldteman), 2020, akvarell, 66 x 46 cm. FOTO: Rune Snellman
Raimo Reinikainen har skrivit om konst lika länge som han själv gjort konst. Han skrev bildkonstkritik till Kansan Uutiset fram till 1980-talet. Då han besökte Helsingfors från Hyvinge gick han först till Gamla studenthusets café för att äta och träffa konstnärsbekanta, och därefter skrev han kritik. Småningom föll skrivandet bort, och han slutade gå på utställningar. ”Under de sista åren skrev jag om litteratur och också om etnologi.” Än idag skriver han ner sina tankar varje gång han får ett motiv i tankarna. Anteckningsböckerna som han kallar sina dagböcker är idag 29 till antalet.
Litteratur finns i enorma mängder i Reinikainens hem. Litteraturen påverkar också på alla tänkbara sätt hela hans sätt att vara. Den fyrradiga versen i Herman Hesses Flöjtspelaren kan uppfattas som konstnärens levnadsregel: ”Vägra häda världen, vägra lyx. Förbli på din förlorade plats och följ ditt klara bud, att beskydda skatter som inte rostar.”
RAIMO REINIKAINEN Något viktigt föremål, 1967, olja, alkydfärg på fiberskiva och bräda, 102 x 39,5 cm. FOTO: Galerie Anhava
Denna artikel har publicerats i Finska Konstföreningens medlemstidning 1/2022.