Finska Konstföreningens utställning på Helsingfors Konsthall 15.1–6.3.2022
Finska Konstföreningen ordnar en stor utställning med verk av bildkonstnären och professorn i måleri vid Bildkonstakademin, Tarja Pitkänen-Walter. Verken är från slutet av 1980-talet fram till idag. Pitkänen-Walter ser verken som jämbördiga aktörer som ger förslag till betydelser och kommunicerar via affekter, färg och rytm. I sin doktorsavhandling inom bildkonst granskade Pitkänen-Walter måleriet som en form av förståelse som bygger på multisensoriska förnimmelser och deras sammansmältning.
FOTO: Katri Salmenoja
Bottnar ditt intresse för konstens multisensoriska natur i ditt personliga sätt att varsebli?
Jag är inte en klinisk synestetiker så att jag direkt ser till exempel bokstäver som färger, men visst tänker jag och tolkar det jag ser på ett metaforiskt sätt. För mig är det viktigt att sinnesförnimmelserna förenas med någonting, exempelvis bara enkla ord. Det är kanske rentav viktigare än det rent kognitiva. Upplevelse via logiskt tänkande räcker ingen vart för mig, jag behöver en mer helgjuten upplevelse för att livet ska ha någon mening.
Vill du snarare beröra än berätta med din konst?
På sätt och vis kan det visuella, färgerna och i hög grad också den musik jag använder på mina utställningar ha just den effekten. Musiken kan beröra mycket starkt och omedelbart. Den kan också göra det lättare att stiga in i det visuella verket. För som- liga kan färg å andra sidan vara det som förför och suger med sig liksom ”obemärkt” – men det varierar förstås mellan olika människor beroende på deras förhållande till sina egna sinnen. Ett figurativt, berättande motiv är något som saknas i mina verk, eftersom det inte alls är viktigt för mig själv. På sätt och vis stöder jag mig på något annat område, såsom färgernas och rytmernas affektiva inverkan, och på element som inte direkt berättar en berättelse.
Hur blev du bildkonstnär?
Redan som ung var jag intresserad av all slags kreativ verksamhet och ganska duktig på att skriva fiktion. Senare kom jag in på skrivarlinjen vid Oriveden opisto. Mitt under läsåret bytte jag emellertid till bildkonst, eftersom mina dåvarande lärare Kosti Sironen och Asko Martinheimo påpekade att mina texter var mycket visuella. I något skede av min ungdom kände jag ångest över att inte riktigt veta vilken bana jag skulle välja. Jag ville förstå människan, och neurovetenskaperna skulle säkert ha varit rätt, men jag visste inte om något sådant studieområde. Sedan hade jag en gång en dröm med tre åkrar i olika färger: en violett, en orange och en grön. Då tänkte jag för mig själv att jaha, det här betyder bildkonst.
Hur väljer du material till dina verk?
Funktionalitet och verkens egen aktivitet, konsten som aktör – allt det är väsentligt för mig. Formbarhet gör materialet till aktör. Det föreslår allt möjligt, och det är alltid lika intressant att se vart det leder. Det här är i själva verket en stor del av mitt arbete, att jag låter materialet ”göra”. Under studietiden i akademin målade jag stora verk i olja. Olja är lätt i och med att den låter sig formas och bearbetas så mycket. Senare kom bivax med doften och naturligtvis beröringen och egenskapen att leva och formas efter temperaturen. Efter bivax följde gummi, eller rättare sagt en gummiplastblandning som jag blandade färg i. Mitt barn var då i trotsåldern och vi förde en hård kamp om var våra gränser går. De tänjdes som gummi. Jag tänkte mig att det kanske hade med det att göra.
FOTO: Katri Salmenoja
Du tycks också använda material ganska skulpturalt och tredimensionellt.
Visst är det tredimensionellt, absolut. Viktigt för mig är att ett verk inte är ett objekt som jag granskar, utan någonting som är lika starkt som jag själv, om inte rentav starkare. På sätt och vis sveper jag in mig i verket, även om det hänger på väggen. Jag tänker mig att det liksom regnar på mig därifrån. Gränsen och särskiljandet mellan mig själv och verket, det är något jag har försökt utplåna helt.
Får verket sin betydelse medan du gör det, som en del av processen?
Visst, precis så. Ibland sker det ganska snabbt, ibland långsamt. Många faktorer, till exempel rummet, påverkar verkets slutliga utformning. Det vore lika olyckligt som trist om jag hade en färdig idé som jag börjar genomföra – det skulle helt säkert haverera. Ibland har också någon annan kunnat se sådant i mitt verk som jag inte själv medvetet insett, snarare då förnekat att där skulle finnas någonting personligt. Konsten fungerar utanför logiken, där kan man ”veta” sådant som man inte annars vet.
Har din egen infallsvinkel till konstskapandet förändrats med tiden?
Jag har haft mycket olika metoder och skeden. Som ung var jag på något vis barnslig, och mitt behov av att uttrycka mig var mycket starkt. I en känsla av kraft och förmåga gjorde jag vad jag ville, utan att särskilt bry mig om rådande uppfattningar. Den hybrisen smulades sedan sönder vid 28 års ålder efter akademin, då livets realiteter började göra sig påminda. De åtta meter stora målningarna förbyttes i verk i nagelstorlek. Jag tänker mig idag att det som då skedde var att jag-subjektet knäcktes. Det var en ganska stor förändring. Sedan såg jag i en butik ett sådant där teddytyg i bjärt orange som på nytt väckte min skaparlust, egentligen min lust att vara. Det var starkt förknippat just med det visuella och det multisensoriska. Då fick på sätt och vis ett nytt konstnärskap sin början, med stark omvärdering. Jag började på nytt se hur världen ser ut, jag insåg att jag inte finns enbart i min egen kropp och mitt huvud.
För Tarja Pitkänen-Walter är ateljén också en plats där hon kans varva sig. FOTO: Katri Salmenoja
Har konsten med andra ord för dig också varit en del av ett slags jagutveckling?
På sätt och vis har det med det att göra, absolut – fast jag å andra sidan tror att jaget från allra första början i hög grad också är beroende av andra människor och av miljön. Ingen formas ju utan andra. Jag föreställer mig att jaget är ständigt formbart. De här verken är via sin materialitet mina mödrar och fäder, alltid och oändligt, så länge jag lever.
Hur laddar du upp som konstnär?
Att få vara i lugn och ro är viktigt. Att emellanåt ha tråkigt, att uppleva tristess – det är de facto sådant som laddar upp. Tidvis tänjer man på gränserna med all stress och brådska. Min ateljé är kanske det enda ställe där jag bara kan vara, titta på alla arbeten och ibland göra ett drag. På sätt och vis skulle ett sånt där normalt, långsammare liv vara ljuvligt, det skulle ge mer.
Hur önskar du att publiken tar emot din utställning på Konsthallen?
Jag önskar att folk vågar ge sig hän åt sin egen upplevelse. Jag placerar ut olika slags stolar och sitsar för att ge människor en chans att vara med sig själv och på sätt och vis föra en inre dialog via verken. Jag vet att det kan vara svårt på en utställning där man är omgiven av andra. Själv har jag ändå erfarit att om man betraktar ett verk en längre tid och låter tankarna flöda, så kan det visa sig att det har mycket mer att ge. Jag hoppas att folk kan ta sig an utställ- ningen på det sättet.
Låt oss hoppas. Tack för intervjun – lycka till med utställningen! •
Denna artikel har publicerats i Finska Konstföreningens medlemstidning 2/2020.
Commentaires