Pauliina Turakka Purhonen: At-sii, 2003, sekatekniikka/blandteknik/mixed media. Kuva/Foto/Photo: Kalle Turakka Purhonen.

Föremålens värld

[:fi]Helsingin Taidehalli[:sv]Helsingfors Konsthall[:en]Kunsthalle Helsinki [:fi]17.6.–15.8.2004[:sv]17.6–15.8.2004[:en]17.6.–15.8.2004

17.6.–15.8.2004 Helsingfors Konsthall
31.8.–31.10.2004 Tammerfors konstmuseum

Verk av bl.a. Lauri Anttila, Fanny Churberg, Terhi Heino, Jan Kaila, Ismo Kajander, Sanna Kannisto, Pentti Kaskipuro, Pertti Kekarainen, Heta Kuchka, Wolfgang Laib, Pekka Nevalainen, Tuula Närhinen, Heli Rekula, Anna Retulainen, Riiko Sakkinen, Pekka Sassi, Paul Sérusier, Tarja Pitkänen-Walter, Pauliina och Kalle Turakka Purhonen, Sam Taylor-Wood, Marko Vuokola, Ferdinand von Wright och Denise Ziegler. Utställningen presenterar målningar, grafik, installationer, videoverk och fotografier. Kurator: Riikka Stewen.

Föremålen finns alltid nära oss och omkring oss, också när vi befinner oss ute i naturen. Vi upptäcker dem inte alltid som sådana, ty syftet med de handlingar och iakttagelser som vi riktar mot världen hindrar oss att se de föremål som hjälper oss att nå vårt mål. Men människan definieras av föremål mer än något annat djur – vi är vad vi hanterar.

FöREMÅLENS VÄRLD

I måleriet behandlar stilleben dels vårt förhållande till föremålen, dels frågor om bilden och den visuella framställningen. Det finns verk i nutidskonsten som medvetet hänvisar till stillebens historia, och den förgängliga konsten, en riktning som fick sin början på 1960-talet, fortsätter att dryfta stillebenets förgänglighetstema.

Föremålens värld frågar hur nutidskonsten ter sig sedd ur stillebenets perspektiv. Vi har sammanställt utställningen med sikte på tiden före det moderna stillebenet – Édouard Manet och Paul Cézanne – för att se vad man i skenet av den förmoderna tidens historia kan uppfatta som stilleben i nutidskonsten. Ur kontinuitetens historia stiger fyra teman fram: illusionen, naturen, förgängligheten och konsumtionen.

STILLEBEN – STILLA LIV

Målningar med anspråkslösa motiv kallades under antiken lätt nedsättande för rhopografi, återgivning av små företeelser. Den utvecklades under den hellenistiska tiden och bildade en motsats till megalografin, återgivning av stora och betydelsefulla företeelser.

Såväl nuförtiden som på 1600-talet har genren “stilleben” skildrat små ting som kontrast till de stora berättelserna – stilleben var på sin tid den konstgenre som man inte riktigt hade något namn för. I början av 1600-talet beskrev stillebenmålningarnas titlar helt enkelt vad bilden föreställde: bod, frukost, liten fest, blommor, tulpaner, frukter, fåglar, papegoja, jakthund, skogsinteriör.

I mitten av 1600-talet började de holländska konstnärerna använda beteckningen Still-leven, stilla liv, om målningar som man tidigare hänvisat till bara med namnen på de avbildade tingen. Man talade också om stillastående, avstannade eller fixerade saker, still-stehende Sachen, på franska försökte man också med benämningarna vie coye, nature reposée, nature inanimée. Den franska benämning som vi känner idag, nature morte, vann spridning mot slutet av 1700-talet.

ILLUSION

Trompe l’oeil-motiven betraktas som en underart till stillebenmåleriet. I dem har verklighetsåtergivningen drivits till sin spets och ögat luras att tro att bilden är verklig, på samma sätt som fåglarna trodde att vindruvorna som den berömde grekiske konstnären målat var riktiga. Genom en långt driven illusion fick trompe l’oeil betraktaren att för en stund tro att det fanns något att vidröra i bilden, något verkligt.

Trompe l’oeil-målningen av en okänd holländsk 1700-talskonstnär återger tre bilder i bilden: träpanelen, det rivna pappret på den och kvinnoporträttet som målats på pappret i gråa toner. Bild i bild-konstruktionen väcker frågor om förhållandet mellan visuell framställning och verklighet.

Verklighetskänslan i stilleben och särskilt i trompe l’oeil-målningarna vädjar både till synsinnet och till känselsinnet. Närbilderna av föremål och matvaror kan locka fram dofter och minnen. Denise Ziegler undersöker i sitt verk Stilleben hur man skapar en trompe l’oeil-effekt i nutidskonsten. Också inför nutidskonsten kan vi fråga oss vad som är verkligt och vad som är illusion.

NATUREN

De “små motiven” på 1600-talet omfattade också naturskildringar av objekt som man studerat och undersökt på nära håll. Motivet kunde vara det inre av en skog, en bit mark, naturens levande liv – namnet stilleben, “stilla liv”, antyder också att framställningen byggde på en sådan iakttagelse. Stillebens bild av naturen skiljer sig från landskapsmåleriet, där vyerna återgavs på längre avstånd och i ett mycket effektfullare perspektiv; det närmar sig snarare naturforskningen. De små naturmotiven var mycket ansedda på sin tid, men den modernistiska konsthistorien har nästan helt glömt dem.

Skogsbilderna och naturstudierna i 1600-talets stilleben lever vidare i Lauri Anttilas konceptuella verk, där motivet utom naturen själv är den historiska utformningen av våra iakttagelsevanor. Anttilas arbetssätt återgår på den tid då man inte särskilde mellan vetenskap och konst, och söker där utgångspunkter för att ifrågasätta denna historiska uppdelning.

Tuula Närhinens vind- och vattenkurvritare återger alldeles konkret rörelserna av stilla liv i naturen; i dessa verk ger hon vågorna ett tillfälle att dokumentera sitt liv.

Sanna Kannisto undrar i sin fotoserie över hur olika man kan se på samma objekt. Det vetenskapliga sättet att se, som anses vara objektivt, jämförs med det subjektiva sättet, där det iakttagna inte uppfattas bara som ett avslägset objekt utan som ett väsen som delar världen med en själv.

FÖRGÄNGLIGHETEN

Stillebenet har traditionellt behandlat också förgänglighetstemat. Bekanta symboler för tidens gång och indirekt för alltings förgänglighet är till exempel timglaset eller ett brinnande eller ännu rykande ljus. Stilleben förutsätter emellertid att betraktaren ger sig tid att se på dem, deras symbolik är inte enbart konventionell, överenskommen, utan den uppstår genom de skiftande tankar som föds under betraktandet.

Förgänglighetstematiken är nära förknippad med livets flyktighet och vanitasmotiven som anknyter till döden. Utom dödskallen brukar också fjärilen få representera det flyktiga, men i måleriet kan nästan vad som helst stå som symbol för förgängligheten: målningen är sist och slutligen alltid den bild som blir kvar när dess objekt gått förlorat. Varje målning är i denna mening en illusion, ett stilleben av förgängligheten. Det samma kunde kanske sägas om fotografierna och deras samtidiga prägel av närhet och avstånd.

Ferdinand von Wrights Död ringduva är ett slags okonventionellt vanitas-stilleben. På bordet bredvid skisshäftet ligger en blyertspenna och ett radergummi; konstnären tycks uppmuntra betraktaren att dryfta frågan om förgänglighet och bildframställning.

I nutidskonsten kan vanitasmotivet få ett påfallande traditionellt, men med nya medel framställt innehåll. Å andra sidan blir relationen mellan förgängligt och bestående också problematisk på ett nytt sätt i de moderna materialens värld: allt som konsumeras är inte förgängligt.


KONSUMTION

1600-talets stilleben skildrade ofta matvaror eller färdigt dukade måltider. Till exempel de holländska målarna avskilde måltiderna till ett separat bildbestånd som också hade etiska betydelser, och införde en kristen symbolik i sina målningar.

Fanny Churbergs stilleben, målat i slutet av 1870-talet, betonar det vardagliga, men föremålen framstår som nästan monumentalt materiella i rummet. 1800-talets realistiska konstnärer beundrade i synnerhet de holländska målarna, och stilleben var en viktig genre också för den moderna konstens föregångare som skildrade den industrialiserade och urbaniserade livsstilens nyttoartiklar.

I den modernistiska konsten blev ljus- och färgfrågorna viktigare än motivet, och stoffverkan sköts i bakgrunden. Men i nutidskonsten kan ett stilleben innebära kritik av konsumtionen och slit och släng-kulturen samt återvinning av det bortslängda som konst. Konstnären kan använda material som redan en gång konsumerats, som till exempel Pauliina Turakka Purhonen gjort i den här utställningen. Det bortslängda ställs åter inför våra ögon och samtidigt frågar hon vilket ändamål den kortsiktiga planeringen av industriellt framställda produkter tjänar.

Måltidens etiska betydelser är delvis annorlunda i dag än i 1600-talets Holland, men frågorna om hur näringen produceras och konsumeras är fortfarande grundläggande för de etiska och politiska besluten.