Text: Asko Mäkelä

Finska Konstföreningens årliga medlemsresa gick i oktober till Wien. Tjugo medlemmar deltog och stämningen var på topp: i Wien sken solen! Wien brukar nämnas som en av Europas vackraste städer. Staden höll sitt löfte.

Vi fick uppleva både Wiens historia och konstens framtid. Den förra komprimeras i många stycken i Konsthistoriska museet, som byggdes då Österrike-Ungerns makt redan var på nedgång. Byggnaden är ett enormt palats där kejsardömet än en gång ville framhäva sin rikedom och makt med verk av konstens gamla mästare. Storslagna verk av Rafael, Brueghel och Rembrandt bildar bara en liten del av den gedigna samlingen. Konsten har tjänat som ett maktens redskap i form av både enskilda verk och samlingar. Så även idag.

På resan kunde vi på privat tid också besöka självvalda mål. Ludwig-stiftelsens museum för modern konst, mumok, är en nyare representant för konstens makt. Museets grundare, den tyske chokladfabrikören Peter Ludwig, pendlade nämligen efter andra världskriget skickligt mellan de allierade och lyckades av allt att döma få sina produkter till butikerna delvis tack vare sina förvärv av amerikansk konst. Byggnaden som ritats av den österrikiska arkitektbyrån Ortner & Ortner är en rytmisk komposition av svarta betongblock – en sevärdhet jämförbar med Guggenheim-museet i Bilbao, särskilt exteriören.

Den kanske mest överraskande utställningen visades i stadens Kunsthalle som ligger invid mumok. Konsthallstraditionen spred sig ju från den tyskspråkiga världen även till Finland. Det aktuella verket How To Live Together var det mest omtyckta bland resenärerna trots att det inte hörde till de lättillgängligaste. Accepterandet av olikheter – från ensamhet till invandrare och robotars själsliv – väckte både tankar och diskussion. Några deltagare berättade att detta var första gången de förmått titta på videokonst, rentav tre verk från början till slut. Motsatserna kompletterade varandra på ett meningsfullt sätt.

På utställningen hade Tina Barneys fotografier av överklasshem i New York hängts upp sida vid sida med Mohamed Bourouissas fotografier av invandrare och marginaliserade existenser. Sina fotografier från städernas tunnelbanetåg och andra offentliga rum har Bourouissa komponerat på franska målares vis. Som helhet betraktad lyckades den mångsidiga utställningen bygga många broar mellan finkulturen och den urbana kulturens vardag.

Polskfödde Goshka Macugas färska verk To The Son Of Man Who Ate The Scroll var det kanske mest förbryllande av alla. Namnet kan uppfattas som en ordlek där scrollningen är ett sätt att byta perspektiv. Många av oss trodde till en början att talaren var en skicklig skådespelare som härmade en docka, men de facto var det en robot vi hörde dryfta skillnaden mellan att vara robot och människa. Det var svårt att inte uppleva roboten snarare som ett levande väsen, så obetydlig förefaller skillnaden mellan köttslig och konstruerad mänsklighet. Till skillnad från den vanliga bilden av en robotstyrd dystopisk framtid representerade den här roboten en atensk, filosofiskt resonerande skola.


Goschka Macugas robot dryftar jagets väsen på utställningen i Kunsthalle. Foto: Asko Mäkelä

Ett annat viktigt mål var naturligtvis Secession, grundad 1897 av en grupp unga österrikiska konstnärer som tog avstånd från den tidens historiemåleri. Vi fick se varierande yttringar av gruppens verksamhet, från Gustav Klimts målningar till det senare Hundertwasser-huset som bröt mot modernismens enkla arkitektur. Secessiongruppen byggde med finansiering från Ludwig Wittgensteins far huset Secessionsgebäude i vars källare Klimt målade ett storslaget verk till Beethovens ära. Verket är placerat i källaren för vara så nära naturens skapande krafter som möjligt. Den guldöverdragna kvinnogestalten från 1902 är en grotesk spegling av sin tids synsätt – Klimt likställer kvinnan snarast med ondska. Likafullt har Klimts Kyssen från 1907–08 som visas i palatset Belvedere kommit att bli ett slags erotikens urbild. Frågan om Klimts egen, mycket aktiva sexualitet och dess eventuella traumatiska sidor överlämnar vi däremot godvilligt åt en annan känd Wienpersonlighet, psykoanalytikern Sigmund Freud. Guiden som presenterade Klimts konst hörde till de bästa jag upplevt.

Vi fick också se Kunstvereins Gyllene sal, känd för sina nyårskonserter. Först spelades en utmärkt konsert av Mozart, följd i bästa wieneranda av Strauss den yngres valser och avslutad med Strauss den äldres Radetzkymarsch – kvällen förebådade således redan året 2018. En intressant iakttagelse i Wien var den stora mängden kinesiska besökare. Även konsertpubliken var till nästan hälften kinesisk.

Allt som allt var deltagarna nöjda med resan, låt vara att måltiderna inte alltid var de mest lyckade. Förutom det ovan beskrivna hade vi också annat program, och på kvällen kunde vi koppla av i stadens utmärkta caféliv, exempelvis på Zum Schwartzen Kamel, grundad 1618. Det anspråkslösa hotellets säng var bekväm, frukosten mer än duglig, den lokala guiden ivrig att berätta allt han visste. Och hotellstäderskan skulle alla gärna ha anställt på stående fot.