Text och bilder: Otso Kantokorpi

Finska Konstföreningen ordnade en medlemsresa till Estland 6–7.6.2015.

Under hela 2000-talet har jag varit aktivt engagerad i estnisk konst, och därför var det en glädje att få vara guide för en intresserad och motiverad grupp. Då deltagarnas intresse är djupt är det också lätt att planera ett konstspäckat program.

På lördagen betade vi av konstutbudet i Tallinn. Första mål var Kumu, Baltikums största konstmuseum som slog upp sina dörrar 2006 invid barockparken Kadriorg som Peter den store lätt anlägga.

Redan från starten har Kumus utställningsprogram varit väldigt mångsidigt. Konstens olika epoker och stilarter har uppträtt i god sämja. Så även nu. Vi började med de permanenta samlingarna och en allmän presentation. Guide var den erfarne och humoristiske Urmas Orek som eskorterade gruppen genom den estniska konstens tidvis även traumatiska skeden.

Urmas Orek aloitti klassikoista.

Urmas Orek började från klassikerna.

Därtill bjöd museet på utländsk konst: den förbluffande utställningen av Hilma af Klints konst som redan visats i Helsingfors och en omfattande samling surrealistiskt influerad tjeckisk avantgardefotografi från 1922–1950 med Jaromir Funke, en av de stora klassikerna, som hjälte.

Vi bjöds också på nya perspektiv på den estniska konstens samtidshistoria: utställningen Konstrevolutionen 1966 rekonstruerade fyra betydande estniska utställningar som hade sett dagens ljus tack vare det plötsliga tövädret i den sovjetiska kulturpolitiken. Vidare såg vi en mindre utställning, Den svarta kvadratens metamorfoser, som åskådliggjorde hur Kazimir Malevitjs legendariska Svart kvadrat (1915) påverkat den estniska konsten. Därmed fick vi också försmak av Leonhard Lapin, mannen som förde vidare det ryska avantgardets tradition i Estland och som vi skulle träffa på söndag morgon.

På Kumu visades dessutom en utställning som djärvt kommenterade Marko Mäetammis och amerikanen Raymond Pettibons dagliga liv. Den senare har delvis estniska rötter.
Ingen brist på utbud således, och vår grupp delade därför till sist upp sig i mindre grupper med egna intressen.

Det är ingen överdrift att konstatera att Kumu oftast är ett fullt tillräckligt resmål för en hel dag.

Viron taiteilijaliiton kevätnäyttely

Estlands konstnärsförbunds vårutställning

Men vi fick ingalunda nog av konst. I Tallinns Konsthall (Tallinna Kunstihoone), en av stadens viktigaste funkisbyggnader, samt i två gallerier i dess regi – Kunstihoone galerii och Linnagalerii – visades Estlands konstnärsförbunds vårutställning, en traditionen som går tillbaka ända till 1930-talet.

Den omfattande, låt vara något oroliga utställningen erbjöd ett representativt tvärsnitt av samtidskonsten i Estland. Ett glädjande drag i det estniska konstlivet är avsaknaden av åldersrasism: drygt tjugoåriga konstnärer uppträdde som såta bröder med nestorerna – den äldsta redan kring 90. I Finland deltar ju de äldre mästarna knappast i t.ex. Konstnärsgillets årsutställningar.

På söndagen åkte vi med buss till Viinistu omkring 75 kilometer från Tallinn, vid nordkusten. Där finns ett museum som Estlands främste konstsamlare, affärsmannen Jaan Manitski låtit bygga för sina samlingar och som också fungerar som en arena för teaterföreställningar och evenemang. Manitski har samlat estnisk konst i bred skala från 1800-talet ända till vår tid. Den i Finland förmodligen kändaste estniska konstnären Leonhard Lapin sällade sig till vårt sällskap och höll en oavbruten och inspirerande föreläsning under hela bussfärden.

Manitski presenterade sina samlingar och berättade också om sitt liv. Han emigrerade som litet barn via Finland till Sverige där han skapade sig en förmögenhet bland annat som placerare av Abbas pengar. År 1989 återvände han till sin gamla hemby och öppnade museet 2003. I Estland började han som champinjonodlare och byggde sedan ut sin affärsverksamhet – och hann under en period på 1990-talet också vara Estlands utrikesminister.

Viinistu Kunstimuuseum. Jaan Manitski esittelee kokoelmaansa.

Viinistu Kunstimuuseum. Jaan Manitski förevisar sin samling.

Efter utflykten till Viinistu förplägade vi oss med traditionell estnisk kost på en krog i närbelägna Altja. Rätten var urvapuder: havregryn och späck med svampsås. Vi hann också gunga i en bygunga som EU:s reglementen ännu inte har lyckats få ur funktion.

Tillbaka i Tallinn besökte vi i mindre grupper Lapins minimala arbetsrum på Konsthallens övre våning. De som väntade på sin tur fick uppleva konstnärslivet på café KuKu på Konsthallens nedre våning där äldre estniska konstnärer fortfarande har för vana att sitta – och har haft det allt sedan 1930-talet.

En dag för konstlivet i Tallinn räcker ingen vart. Inte ens två dagar släcker törsten. Det lilla kulturlandets konstliv är otroligt rikt.

Leonhard Lapin esittelee työhuonettaan.

Leonhard Lapin förevisar sitt arbetsrum.