Pekka Kauhanen: Hundrackan, pojken och snögubben

Helsingin Taidehalli 29.1.–13.3.2011

Bildhuggaren Pekka Kauhanen bygger galna världar i Konsthallen, världar som lockar fram vilda tolkningar, världar som garanterat inte kan beskyllas för vare sig tråkighet eller uppblåsthet.

Pekka Kauhanen (f. 1954) hör till våra centrala och mest originella skulptörer. Hans motivkarneval har under tre decenniers tid gått från föreställande figurer, torsor och hundar via abstrakta tankespiraler tillbaka till det föreställande. Kauhanens nya skulpturala figurer är huvudlösa kostymmän, leende pojkar och snögubbar. ”Jag är (på sin höjd) en magisk realist”, konstaterar han i utställningskatalogen.

Av sina motivs ostyriga mångfald bygger Kauhanen i Konsthallen helheter där enskilda skulpturer förenar sig till stammar i en kauhanensk fantasivärld. Utställningen, producerad av Finska Konstföreningen, presenterar Kauhanens centrala motiv med början från 1980-talet, men huvudvikten ligger på de nyaste brons- och aluminiumfigurerna från 2000-talet.

Början av 2000-talet var en huvudlös tid i Kauhanens konst, skriver Altti Kuusamo i utställningsboken. Skulpturernas huvuden låg på axeln, de var täckta med skum eller de saknades helt och hållet, såsom hos de ihåliga kostymmännen (2002). År 2003 uppenbarade sig den första Snögubben med cylinderhatt – värdighetens antites – i Kauhanens värld. Snögubbarnas skara fortsätter att växa: Kauhanen varierar, utvecklar och förnyar oavbrutet sina centrala motiv.

Till de skulpturala klaner Kauhanen skapat under 2000-talet hör också de hyperpositiva ”pojkarna”, som omfamnar världen i ett rus av oskuldsfull eufori. Konstpolisen (2006) i en rondell i Hagalund i Esbo ler så ohämmat att tänderna skymtar fram. Medan utställningen på Konsthallen pågår är skulpturen Solpojken (2007–2010) på äventyr runtom i Helsingfors – en pojke som i sin solighet är nära nog outhärdlig för vårt folk!

Pekka Kauhanen är känd också för sina talrika offentliga verk, däribland Stor tid (1990), det omdiskuterade monumentet över Urho Kekkonen i Kajana. Själv förklarade konstnären att verket med dess kontroversiella timglas- och spirallika form var ”en föreställande staty över Kekkonens tid och tanke”. Från samma tid är också Doftande steg, en offentlig skulptur i Tranbacka i Helsingfors.

Kauhanens skulpturer må vara gåtfulla, rentav konstiga, men de är lätta närma sig. De har en inneboende spjuveraktighet som inte sällan lämnar ett insiktsfullt leende även på betraktarens läppar. ”Om det savolaxiska göts till en skulptur så skulle det ske på Pekka Kauhanens bildspråk”, har Vexi Salmi konstaterat. Tolkningsmässigt är verken generösa – lekfullhet är förmodligen ett lika oumbärligt livsvillkor för Kauhanens skulpturer som för publikens tolkningar. Med andra ord: låt tolkningarna flöda, det finns gott om plats!

Utställningen har producerats av Finska Konstföreningen r.f. De två artiklarna i den retrospektiva utställningsboken om Pekka Kauhanens produktion är skrivna av professor Altti Kuusamo resp. konsthistoriker Pessi Rautio. Boken är redigerad av konstmag. Pirkko Tuukkanen och förordet är skrivet av Konstföreningens ordförande Veikko Kasurinen.



Pekka Kauhanen: Huojuva askel, 1990. Foto: Pertti Nisonen.