Kuva/Foto: Katri Salmenoja.

Att vandra i konsten är att ständigt möta nytt och spana bortom konstens gränser



Taidepalstan sisällöstä vastaa taiteen kentällä tekijänä, tuottajana ja tutkijana työskentelevä Katri Salmenoja.
Katri Salmenoja 06.06.2019 15:10

 

Konstsamlaren, ekon.mag. ArtoJurttila har en samling med 502 inhemska konstverk som han själv beskriver som en anhopning av betydelsefulla möten med konst under årtiondens lopp. Jag mötte Arto i Helsingfors Konsthall och vi pratade om hur konst upplevs och om hans personliga resa i bildkonstens värld.

 

På Björneborgs konstmuseum visas för närvarande utställningen MIELEN SILMIN / WITH THE EYES OF MIND, som bygger på din samling. Hurdan är utställningen?

Arto: Utställningen ingår i museets utställningsserie Samlarens blick. En privat samling är en ändlös värld av möjligheter där man kan starta från många punkter. Själv har jag en mycket personlig relation till de verk jag förvärvat. Därför var jag väldigt intresserad av hur en utomstående ser den här utställningen. I utställningen har två utomstående kuratorer medverkat, och de har tagit fram utställningens centrala tematik med utgångspunkt i dessa tankar. Särskilt den ena, bildkonstnären Liisa Pesonen, började utforska vilket slags måleri min samling riktigt innehåller, och på så vis började en helhetsbild ta form. I utställningen ingår också en nio meter lång vägg med namnen på alla 502 verk i den ordning de förvärvats. Förutom att beskåda verken kan besökarna också lyssna på enskilda texter om ett tjugotal verk. De är korta essäer som jag skrivit för att skildra vad som hände inom mig under de tio första sekunderna av mitt möte med dessa verk. Man kunde egentligen beskriva helheten som flera utställningar samlade inom en enda utställning.

Har sådana verk som är särskilt kära just för dig råkat komma med i utställningen?

Arto: Det vore svårt att nämnda de käraste verken, för jag har en mycket personlig relation till alla verk jag förvärvat. För mig är ett konstverk uttryckligen ett subjekt, då jag upplever det upplever jag samtidigt mig själv som objekt. En strävan med utställningens upplägg har varit att försöka maximera chansen för möten med enskilda konstverk.Inga verknamn finns synliga i utställningssalen, i stället uppges de i en separat broschyr. Avsikten med det har varit att se till att publiken inte börjar söka efter vissa konstnärer bland alla utställda verk.

 

”Att bli konstsamlare har för mig inte på något vis varit ett medvetet val.Jag upplever starkt att det är konsten som har lett mig, inte så att jag själv skulle ha varit målmedveten i mitt samlande.”

 

Vilken är din relation till konstsamlande?

Arto: Att bli konstsamlare har för mig inte på något vis varit ett medvetet val. Jag upplever starkt att det är konsten som har lett mig, inte så att jag själv skulle ha varit målmedveten i mitt samlande. Jag ser konstsamlandet som någonting mycket helhetsinriktat och alltigenom erfarenhetsbaserat. Överlag känns det inte helt naturligt att kalla mig själv samlareeller att beskriva mina verk som en samling, för de begreppen antyder något slags målmedvetenhet. Då blir konsten eller konstverken lätt objekt eller förlängningar av samlarens ego. Det här tycker jag är särskilt tydligt på internationella konstmässor som jag aldrig besökt och aldrig heller tänker göra det. Snarare skulle jag kalla min samling en anhopning av betydelsefulla möten med konsten från de senaste 33 åren. Jag ser samlandet som ett slags karaktärsdrag. Och det är också på sätt och vis ett sätt att dokumentera sina upplevelser.

 

På utställningen De unga 2019 på Helsingfors Konsthall fångades Arto Jurttilas blick särskilt av Pekka Vasantolas verk Memorial (2017). Foto: Katri Salmenoja.

 

Har konsten påverkat ditt sätt att uppleva konst?

Arto: Väldigt mycket. Jag har gjort en lång och långsam resa i konstens sällskap. Jag har inte haft någon som skulle ha väglett mig, jag har vandrat helt på egna villkor. Av orsaker som jag inte kan förklara har vissa enskilda konstnärers konst varit väldigt viktig för mig från första början. Sådana är till exempel Timo Aalto och Carolus Enckell, av vilka särskilt den senare har funnits med ända från 80–90-talsskiftet fram till idag. Deras verk representerar kanske någonting sådant i mig som är av mer bestående art och som jag inte visste att jag hade. Å andra sidan var det först vid millennieskiftet jag för första gången fick upp blicken för fotokonsten. Jag var på en sedvanlig gallerirunda en söndag och stack mig in på galleri Artiina, som på den tiden låg på Fabiansgatan. Där pågick en utställning av en för mig då helt okänd fotograf, Aino Kannisto. Det blev en extatisk upplevelse.

Var det en så kallad katharsis?

Arto: Ja, vilket är typiskt just i en situation då man inte har några förväntningar utan går in i en situation utan någon som helst förhandsinställning. Plötsligt upplever man någonting man aldrig tidigare erfarit.

Vandrar du omkring bland konsten helt fritt utan förhandskunskap om konstnärer och utställningar?

Arto: Jag försöker än idag besöka utställningar så nollställd som möjligt. Det liksom maximerar chansen till en överraskning och till att jag sedan kan vara totalt frikopplad från allt. Visserligen blir konstnärerna och deras konst småningom igenkännbar ju mer jag stiftar bekantskap med konsten. Idag är det mer sällsynt att jag skulle uppleva konst från ett fullständigt rent bord. Men ändå har jag också under de två senaste åren upplevt överraskande konstmöten. Visst rör jag mig i konsten som en vandrare, sporadiskt, utan mål och ofta dit vinden för mig.

 

”Då man har fullständig frihet i relation till sig själv och konsten behöver man inte tänka att det här är kanoniserad konst, att det här måste man begripa.”

 

Det låter som om konsten för dig är något slags livsstil som är starkt kopplad till din person och överlag ditt liv.

Arto: Jo, så är det i hög grad.För närvarande fascineras jag särskilt av sådan konst som vidgar min synförmåga. Det kan finnas många konstnärer som jag fått jobba med hårt och länge innan jag fått kontakt med deras verk. Ibland kan ett verk stanna kvar i minnet även om det inte genast skedde något genombrott. Då det sedan småningom börjar öppna sig är upplevelsen nog ganska stark. Då man har fullständig frihet i relation till sig själv och konsten behöver man inte tänka att det här är kanoniserad konst, att det här måste man begripa. Därför kan man leva på det här sättet i konstens värld.

Har du någon gång skaffat ett verk som på något vis irriterat dig?

Arto: I själva verket ja. Det finns sådana verk med vilka jag omöjligt kunde dela min vardag. Vid tillfället då jag köpte dem har de bara förmedlat så starka upplevelser att jag inte kunde motstå dem.

Vad var det som ursprungligen fick dig att söka dig till bildkonsten? Sysslade du med konst redan som barn?

Arto: Vi hade inte ett enda konstverk i mitt hem. Under skoltiden formligen hatade jag bildkonst, eftersom jag själv saknade all koordination mellan öga och hand. Jag misstänker att om mina bildkonstlärare fick veta om min konsthobby så skulle de ha svårt att tro det. Min mor hade visserligen ett mycket förfinat färgsinne. Hon knöt ryor och gjorde andra handarbeten. Kanske mitt intresse för färger och för att arbeta med händerna kommer därifrån.

När förvärvade du ditt första konstverk och vilket var det?

Arto: Då jag på åttiotalet flyttade till Helsingfors på grund av jobbet var väggarna i min bostad helt tomma. På den tiden var det ganska vanligt att ha affischer på väggen, men jag fick av någon oförklarlig anledning en stark känsla av att vilja ha någonting sådant i mitt hem som någon har lagt sin själ i. I mina första konstförvärv fanns således en stark inredningsaspekt. Verken var Juhana Blomstedts två små serigrafier som jag tyckte såg trevliga ut.

 

Helsingfors Konsthall är välbekant för Arto. Foto: Katri Salmenoja.

 

Har du någonsin avstått från ett verk du tidigare skaffat?

Arto: Nej, inte ett enda av de verk jag själv skaffat har jag sålt vidare. Klart att det finns några enskilda verk som jag knappast skulle skaffa idag, eller verk som jag numera ser med annan blick. Eftersom konstverken snarare är resedagboksanteckningar från möten med konsten har de varit viktiga etapper och är därmed fortfarande personligen viktiga. Jag vill inte försöka dölja den resa jag gjort i konstens sällskap, för som jag ser det kan den locka också andra att söka sig till konsten.

 

”Att överskrida och spränga gränserna för mitt eget seende upplever jag som extremt intressant.Att jag fortfarande kan se och uppleva nytt.”

 

Möter du nya verk snarare med känslor och/eller sinnen eller med intellektet?

Arto: Det varierar, och ofta sker det med båda alternativen. Det kanske också berättar om mig som människa, jag har klart båda de här sidorna. Att överskrida och spränga gränserna för mitt eget seende upplever jag som extremt intressant. Att fortfarande förmå se och uppleva nytt.Där finns på sätt och vis också en mer intellektuell eller analytisk sida. En annan sak är sedan om jag alltid står ut med den känsla som ett verk väcker.

Har konstsamlandet lyft fram nya sidor hos dig?

Arto: Jag skulle inte undra om så vore. Via konsten tvingas man hantera sina egna känslor. Via mitt samlande har jag också fått stifta bekantskap med de mest varierande människor, fast jag inte direkt rör mig i konstnärskretsar. Också i arbetslivet har konsten varit till enorm hjälp. Den har gett mig större förmåga att komma överens med olika sorters människor och fått mig att våga välja okonventionella lösningar exempelvis i affärslivet. Överlag har konsten ökat min tolerans för många olika fenomen.

 

”Ju mer överraskande och slumpmässigt möte, desto mer narkotisk och kraftig är upplevelsen.”

 

Hur lång tid brukar du tillbringa vid konstverk som intresserar dig?

Arto: Om det är ett verk som knockar mig kan jag gott stå en halv timme och titta. I sådana situationer förlorar jag känslan för tid och plats. Ju mer överraskande och slumpmässigt möte, desto mer narkotisk och kraftig är upplevelsen.

Finns det något verk som du inte lyckats förvärva fast du hade velat?

Arto: Som sagt, det är verken som valt mig, inte jag dem. Jag ser det som en extremt värdefull känsla. Om mitt konstsamlande vore mer systematiskt och målinriktat skulle sådana situationer säkert vara vanligare. Jag har medvetet skaffat många verk från gallerier, för de gör ett verkligen värdefullt jobb. Visst har det hänt att verk varit reserverade, men också att de sedan till min överraskning har blivit lediga så att jag fått dem. En gång såg jag en skulptur av Ukri Merikanto som jag tyckte väldigt mycket om, men det var reserverad åt någon annan. Då galleristen berättade för Merikanto om min förtjusning beslöt han att göra en version av verket åt mig.

 

”Så länge det funnits människor har det också funnits konst.Människan kan inte separeras från konsten, konsten behöver människan för bli synlig.”

 

Hur skulle världen se ut och vem skulle du vara om det inte fanns konst?

Arto: Åtminstone skulle jag då inte vara jag. Jag skulle säkert bara ha vissa analytiska och lineärt logiska drag, min andra halva skulle inte existera. Kanske jag skulle trivas också som sådan, ifall jag inte visste någonting om denna min andra sida. Tanken kunde kanske utvidgas att gälla hela världen så att om det inte fanns konst i världen skulle där inte finnas människor, blott organismer. Så länge det funnits människor har det också funnits konst. Människan kan inte separeras från konsten, konsten behöver människan för bli synlig. Ofta hör man sägas att konsten synliggör, eller med Picassos ord: jag söker inte, jag hittar. Jag upplever att konsten på något vis är en autonom aktör, någonting utanför oss som får sin manifestation via människan. På så vis blir bildkonsten synlig, musiken hörbar och orden betydelsebärande. De har på något vis existerat längre än människan, som liksom har upptäckt konsten på samma sätt som hon upptäckt matematiken och de geometriska formerna. Så ser min världsbild ut.

 

En utställning som bygger på Artos konstsamling visas på Björneborgs konstmuseum. Foto: Arto Jurttila.

 

Vad skulle du vilja säga till någon som kunde vara intresserad av bildkonst eller konstsamlande?

Arto: Ett sätt att lära känna samtidskonsten är att till exempel besöka Målarförbundets evenemang för verkförmedling, gärna tillsammans med någon som redan är lite insatt i konst. Det är ett bra sätt att få en inblick i samtidsmåleriets mångfald. Också exempelvis Saastamoinenstiftelsens samlingsutställning på EMMA är bra, liksom även andra offentliga samlingar. För mig var också olika kataloger över samtidskonsten viktiga i början. Bläddrar man i dem ser man vad den inhemska samtidskonsten idag handlar om, för de offentliga samlingarna eftersträvar bred täckning. Gallerivärlden blir en nödvändighet i det skede då hobbyn fått mer djup.

Du har nu varit medlem i Konstföreningen omkring fem år. Har du någon gång vunnit ett konstverk i det årliga Konstlotteriet?

Arto: Än har jag inte haft tur, men kanske i framtiden.∎

 

 

Björneborgs konstmuseums utställning MIELEN SILMIN / WITH THE EYES OF MIND, som bygger på Arto Jurttilas samling, visas till och med 25 augusti 2019. Läs mer om utställningen här.