Kuva / Foto / Photo: Katri Salmenoja

Virrig av konst



Taidepalstan sisällöstä vastaa taiteen kentällä tekijänä, tuottajana ja tutkijana työskentelevä Katri Salmenoja.
Katri Salmenoja 30.10.2019 14:52

 

Konstsamlaren Seppo Fränti med över 800 verk i sin samling kan efter många års samlande fortfarande känna hur de käraste verken går in under huden. Samlingen, som han skapat på känsla, är ett slags samlarporträtt, ett porträtt inför vilket Fränti känner sig naken. Vi vandrade runt i Museet för nutidskonst Kiasma och diskuterade den märkliga kraft och energi som konst kan ge.

 

Hur kom du att bli konstsamlare?

Ska vi säga så att jag har varit galen ganska länge. Jag har köpt konst allt sedan sjuttiotalet, fast jag då ännu inte samlade i bokstavlig bemärkelse. På nittiotalet hade det egentligen redan helt skenat iväg. Som barn samlade jag på allt möjligt – videarter, medicinalväxter och kottar, bland annat. Kottarna förde jag till andelshandeln och fick en liten ersättning. Det handlade om några mark, men småningom började det yngla av sig.

Köpte du med andra ord dina första konstverk med kottkassan?

På sätt och vis! Har man bara entusiasm och glädje kan komma långt i sitt samlande.

Och nu står vi här i Kiasma, dit du har donerat en samling med cirka 650 verk.

Det gör mig så lycklig!Konstsamlingens värde är visserligen konsthistoriskt extremt viktigt, men framför allt är jag lycklig över att samlingen nu kan ses här av alla och envar.

 

”Jag uppmuntrades också att göra konst i skolan.Min historielärare beställde en gång en väggmålning som jag också gjorde en miniatyr av åt honom. Han betalade med gamla mynt, jag minns inte hur många penni.”

 

Bottnar ditt konstintresse i din barndom eller är det ett arv från föräldrarna?

Inte egentligen, far var snickare och mor hemmafru, vi var fyra barn.Intresset väcktes nog under skoltiden, det var då jag började teckna.Jag uppmuntrades också att göra konst i skolan. Min historielärare beställde en gång en väggmålning, som jag gjorde en miniatyr av åt honom. Han betalade med gamla mynt, jag minns inte hur många penni. Jag har från barnsben helt enkelt varit intresserad av konst. På sjuttiotalet gick jag också på Konstindustriella högskolans allmänna linje.

Gör du fortfarande själv konst?

Visst, jag tecknar fortfarande. På resor gör jag med egna växtfärger och bläck sådana där ganska abstrakta verk som ändå speglar den känsla som finns i bakgrunden. Jag har alltid gillat konst som berör. Då jag själv gör konst måste jag komma i rätt stämning. Efter till exempel olika slag av meditation eller efter att jag drömt är det ofta lätt att komma i gång.

Vilket är ditt första minne från ett galleri eller ett museum?

Ateneum. Jag var i pubertetsåldern, ungefär, skulle jag minnas. Jag kommer ihåg att jag genast fattade tycke för guldålderns verk. Edelfelt, Gallen-Kallela och Munch var mina favoriter.

Vilket verk är ditt första förvärv?

Ett verk av Wiking Forsström från 1961 var det allra första, ett mycket abstrakt verk. Valet påverkades av min omgivning, men ändå är det det första verket jag själv skaffat.

 

Konstsamlaren Seppo Fränti har donerat en samling med 650 verk till Museet för nutidskonst Kiasma. Foto: Nationalgalleriet / Pirje Mykkänen.

 

Hur stor är din samling allt som allt?

Jag skulle säga att den består av över 800 verk. Numera köper jag sällan, allt har sina gränser. Min samling verk av Henry Wuorila-Stenberg är den största i privat ägo, totalt omkring 80. Henrys verk är häftiga, något jag gillar starkt. Nio verk av Jukka Korkeila går också till Kiasma. I något skede var mitt hem så fullt, dvs. så proppfullt det bara kan bli! Och visst finns där ju fortfarande verk, klart att jag behöll nånting för mig själv. De flesta kommer dock i något skede att hitta sin väg hit till Kiasma.

 

”Jag vill känna konstnärerna som personer, det vore hemskt om jag inte gjorde det! Via konstnärerna får jag ut så mycket mer av verken.”

 

Hur många utställningar hinner du besöka årligen?

Alla hinner jag naturligtvis inte med, men jag skulle säga hundratals. Om jag reser utomlands tar jag på förhand reda på ställen att besöka. Min egentliga samling innehåller endast inhemsk konst, men visst har jag ju annat också. Jag studerade en gång ryska i Ryssland och köpte sedan konst av konstnären Sergej Bakin från S:t Petersburg. Jag fick inte själv hämta verken till Finland med båt, så konstnären kom hit med dem. Idag har jag totalt sju verk av honom. Alexej Gordin är en annan som jag har många verk av. Han är en konstnär som jag upptäckte snarast helt själv. Jag hade på Facebook sett en annons för hans utställning i Tallinn, så jag åkte dit och tog omedelbart kontakt med honom. Alexej kom sedan själv och presenterade sin utställning för mig. Nu har jag tiotals verk av honom.

Tar du ofta direkt kontakt med konstnären då du fattar tycke för ett verk?

Jag har nog väldigt ofta tagit direkt kontakt. Jag vill känna konstnärerna som personer, det vore hemskt om jag inte gjorde det! Via konstnärerna får jag ut så mycket mer av verken. Jag har träffat varje konstnär, somliga känner jag förstås bättre än andra. Konstnärerna kan ibland också ringa till mig, till och med på natten, för att fråga om de kan sova över. Det är riktigt roligt!Vi har en bra relation, jag hjälper dem av hela mitt hjärta. I konstnärernas sällskap är jag i mitt rätta element.

 

”Konst måste finnas, för den ger oss liv.”

 

Vilket värde har konsten enligt dig?

Svårt att säga. Dess värde ligger i att om det inte fanns någon konst, så skulle inte heller vi finnas. Konst behövs överallt. Den är absolut viktig, den tillhör alla och ska finnas på alla ställen. Konst måste finnas, för den ger oss liv. Konsten och konstnärerna borde få mer uppskattning och stöd i samhället.

 

Fränti anser att konsten tillhör alla och ska finnas på alla ställen. Foto: Katri Salmenoja.

 

Anser du att konstens betydelse eller roll har förändrats med tiden?

Säkert har den det. Jag minns hur konst en gång i tiden avskyddes, föraktades, rentav förstördes. Idag har konsten uppnått något av det värde som tillkommer den, men det är ett resultat av långt arbete. Mig ger konsten en otrolig mängd känsla och energi, jag formligen lever av den! Lite vätska och konst bara, så hålls jag i gång.

Vilken roll tycker du att gallerierna spelar på konstfältet?

De spelar nog en mycket viktig roll. Alla gallerier är på något vis personligt profilerade, också via sina lokaler.Gallerierna behövs absolut, via dem kommer en konstnär vidare. Förr i tiden kunde väl vissa gallerier också ta hand om sina konstnärer och ge dem mat, målarduk och färger.

 

”Mig ger konsten en otrolig mängd känsla och energi, jag formligen lever av den!Lite vätska och konst bara, så hålls jag i gång.”

 

Hur har du valt de konstverk du förvärvat?

Unga konstnärer, att stödja dem, det är det som är min grej. Av unga har jag också beställt verk om ingen utställning kunnat ordnas, eller också har jag avtalat med galleriet om att vissa verk är reserverade åt mig. Det finns också samlare som ger i uppdrag åt gallerier att köpa verk. Personligen har jag köpt alla verk själv, vägledd av min egen känsla.

Vilka tips skulle du vilja ge framtida konstsamlare?

Generellt lönar det sig att bara börja besöka gallerier, alla kommer nog själva på vad som funkar för dem, vad inte. Allt funkar inte för alla, inte för mig heller. Bara man lyssnar till sitt eget hjärta och inte tänker på vad som just nu säljer eller inte, vad som är eftertraktat och sånt. Jag tycker att det vore en fullständigt felaktig utgångspunkt för att skaffa konst.

 

”Och jag hoppas att de som ser den här utställningen på Kiasma får uppleva någonting stort. Inte något sånt där lättsamt. Ska vi säga att alla till exempel gråter.” 

 

Har verken i din samling något gemensamt drag som du själv kan se?

Allmänt taget är de verk jag köpt mycket starka. Och jag hoppas att de som ser den här utställningen på Kiasma får uppleva någonting stort. Inte något sånt där lättsamt. Ska vi säga att alla till exempel gråter. Jag anser att det i konsten just ska finnas någonting sådant, att människorna upplever den via sina känslor. Så jag sade på Kiasma att det vore kul om här skulle finnas ett sådant där gråtrum, ett litet intensivt rum dit folk kan gå för att gråta om det känns så.

Har du själv några sådana verk inför vilka du brister ut i gråt om och om igen?

Jo, visst har jag det. Jag är så galen i konst, på något vis helt snurrig med de här verken! Exempelvis ett verk av Ray Rummukainen, Kesken kaiken (Mitt i allt) (2005), som jag köpte i början av 2000-talet. Det har någonting djupt, någonting som hos mig också anknyter till konstnärens bakgrund och liv. I verket finns en båt, en korp och en groda som slår på en trumma. Jag tycker det är ett väldigt starkt verk, förhoppningsvis kommer det att ställas ut också här. Ray har lyckats synliggöra någonting verkligt djupt i det verket. Det funkar, helt enkelt.

 

”Generellt har nog mitt eget liv haft en stor betydelse för vilka slags verk jag i olika tider har förvärvat. Särskilt under de senaste tjugo åren har de varit starkare till sin stil. Jag har också blivit mer kritisk i mitt förhållande till konsten.” 

 

Har din inställning till något verk förändrats under årens lopp?

Ja! En gång då jag precis hade köpt ett verk och hämtat hem det började jag tycka att det är fult, att det de facto inte funkar för mig. Idag är det verket i stället väldigt viktigt för mig, ett fantastiskt fint arbete. Vad jag förstått ska det också ingå i utställningen. Generellt har nog mitt eget liv haft en stor betydelse för vilka slags verk jag i olika tider har förvärvat. Särskilt under de senaste tjugo åren har de varit starkare till sin stil. Jag har också blivit mer kritisk i mitt förhållande till konsten.

 

Fränti hoppas att Kiasmas utställning Galen kärlek ska väcka intresse och göra besökarna rörda. Foto: Katri Salmenoja.

 

Hur känns det då, när ungarna nu lämnar boet?

Det mängd konst jag har är ett slags enmanstvärsnitt av de nulevande konstnärernas verk.Dess betydelse framträder egentligen först nu, då verken har lämnat mitt hem. Jag gläds nog över det på samma sätt som jag kan föreställa mig att föräldrar är lyckliga då deras barn beger sig iväg till en trygg och bra miljö, vilket jag upplever att Kiasma är. Här sköter man om verkan otroligt fint. Jag fick gråten i halsen då jag såg hur omsorgsfullt verken omhändertas här. Allt granskas noggrant och behandlas så varsamt. Jag var helt tagen då jag såg det, jag tänkte att kan det vara sant.

 

”Jag önskar att utställningen tänder en gnista och får människor att stanna upp, att de inte bara springer genom utställningen utan ser och upplever den koncentrerade.”

 

En hurdan utställning kan vi se fram emot? Finns där sådana verk som hör till de viktigaste för dig själv?

Vi funderade länge på hur utställningen skulle se ut, Kiasmas representanter och jag. Vi hade så roligt när vi planerade, det är otroligt! Hela tredje våningen kommer att fyllas av verk. Jag tycker att det här utrymmet redan i sig är så inspirerande, man blir genast ivrig! På utställningen visas också installationer och några skulpturer, bland annat av Liisa Lounila. Av Jukka Korkeila kommer verk som mig veterligen ännu inte visats någonstans i Finland. Det är viktigt att någon annan ser helheten och anlägger sin egen syn på den. Här finns så proffsigt folk att jag helt litar på dem. Själv reser jag för säkerhets skull bort under upphängningen. Ändå tror jag att personalen har lyssnat på vad jag berättat och tar med också sådana verk som är särskilt kära för mig. De känner mig så bra.

Till stor del skildrar utställningen säkert dig själv via din samling.

Utställningen är helt min grej och reflekterar mig väldigt starkt. För en tid sedan drömde jag att jag kom hit till Kiasma och alla skulle presentera sig i tur och ordning. Vi var i något slags grop full med superlon. Alla var konstigt klädda, somliga kände jag inte ens. Då det blev min tur började jag stå på huvudet så att byxorna och skjortan gled ner och jag var helt naken. Jag tolkar drömmen så att den reflekterar just min känsla av att på sätt och vis vara naken inför den här utställningen.

Vilket slags mottagande hoppas du att utställningen får?

Jag önskar att utställningen tänder en gnista och får människor att stanna upp, att de inte bara springer genom utställningen utan ser och upplever den, koncentrerade.

Vi motser utställningen med spänning. Allt gott, lycka till!

Tack! Den öppnas så snart och visas så länge att jag är helt exalterad!

 

 

Seppo Fräntis samlingsutställning Galen kärlek visas på Kiasma 27.3.2020–10.1.2021. Läs mer här.